Du och jag Emil
Oj vilka gamla bilder på Emil och där har vi den fina jackan som slarvades bort....
Barnen är oroliga nu. Båda barnen kommer in i våra sängar varje natt. Jag tycker ju att det är mysigt men Magnus flyr sovrummet. Jag tänker inte stressa upp mig över deras tillfälliga ovana utan tänker att det löser sig. Agnes har bry i sitt lilla huvud med alla konflikter i skolan och vet inte vilket ben hon ska stå på. En dag sa hon "mamma, det känns som om mitt huvud ska spricka, som om det är fullt och som att jag inte kan tänka längre för det är så mycket bråk i skolan och jag vill inte välja sida och jag tycker att alla ska få vara med. När man är snäll så ska man få vara med!". Lilla hjärtat.
Emil är sådär nöjd med livet. Han trivs inte riktigt i skolan och det är inte skolans fel utan han väljer själv att gå undan och vara själv ibland och då blir det lite tråkigt. Han är inte den som vågar gå fram till några han inte känner och börja leka utan väntar tills andra kommer fram och då blir det lite tråkigt.
Igår gick vi ner till affären, jag och Emil. Han körde sparkcykel och jag gick. Förra helgen kollade vi på ett jättebra avsnitt ur serien Brottsligt som handlade om sexuella övergrepp. Barnen hade tusen frågor och var helt chockade och vi pratade hela helgen om rätten till sin kropp, vem man ska vända sig till om något händer m m. I alla fall så när jag och Emil gick hem igår så började vi busa och han sa "jag vinner mamma, jag kommer hem först!!!" och sedan susade han förbi mig på sparkcykeln. Jag lyckades precis nypa honom i rumpan för att retas och han tvärnitade sparkcykeln och tittade på mig och sa "mamma, det där var ett sexuellt övergrepp!!!!!!!".
Amen....
50 dagar kvar
Nedräkning pågår. 50 dagar kvar. Sedan badar vi igen och igen och igen. Barnen lär aldrig få nog av hoppandet i poolen. Skönt att båda två är simkunniga den här gången. Vattnet är lite varmare i Thailand än vad det var på Öland. Det hindrade dock inte barnen i somras.
Just nu är det mycket som snurrar i hjärnan. Är vi på väg från Hovmantorp och i så fall vart och i så fall när? Både jag och Magnus känner inte att vi har något större behov av att bo kvar i Hovmantorp hela livet och det är mycket vacklande fram och tillbaka. När blir det någonsin rätt tid att flytta? Agnes har den bästa klassen nu och är så trygg med alla sina kompisar och det är fina tjejkompisar hon har. Emil trivs så där i klassen men själva skolarbetet funkar bra. Natta fyller 18 nästa år och vi ser henne mindre och mindre. Mycket kompisar och träning och skola, precis som det ska vara. Eller ska vi bo kvar tills de minsta är flyttfärdiga och då sikta in oss på boende i Skåne? Bara tanken på flytt gör mig helt matt. Jag hatar att flytta. Livet börjar ju bli lite lättare nu. Agnes tar sig till sina kompisar själv och Emil har alla kompisarna på gatan. Hur många har det så okomplicerat?
Om någon hittar Emils svarta badshorts med gröna dödskallar på så hör av er. De är försvunna. Vi matar verkligen klädmonstret i vår familj. Jag förstår inte var alla kläder blir av! Helt sjukt!!!!!!!!
Jag har så svårt för det där fånga dagen. Jag är hela tiden väldigt långt fram. Ibland sitter jag och funderar över vart vi ska kunna åka sommaren 2019. Två veckors all inclusive någonstans och så drömmer jag om det. Lite småstörd. Samtidigt så älskar jag här och nu. Jag älskar vardagen. Jag älskar att låta barnen somna i våra sängar och sedan höra deras andetag och känna deras små varma fötter. Eller bara att få vara med dem i lugn och ro på morgonen och köra dem till skolan och följa med dem in på skolgården. Sedan är det ju inte så rosa alltid eftersom ganska ofta slutar det med att jag skriker att de (läs Agnes) ska skynda sig eftersom de annars missar frukosten på fritids. Vardagen är oftast stressig men väldigt fyrkantig. Jag gillar fyrkantigt.
Livet före och livet efter
Tänk vad lite vi vet om vad som komma skall och tur är väl det. Vi hade underbara dagar i Smögen med mycket skratt, bad och god mat. Några månader senare hittas en knuta och livet förändras. Bara ordet cancer gör ont. Jag är livrädd för cancer. Den som inte är drabbad kan gråta, skratta och låta livet rulla vidare. Den som har cancer andas ordet varje sekund. Inte minst under behandlingen med allt vad det innebär. Vi andra står bredvid och försöker hjälpa och stötta men vi är inte drabbade och kan inte förstå. Men nu är vi igång och tar den här striden och om ett år sitter vi i höstsolen, dricker ett glas rosé och är tacksamma över att det här j-vla året är över. Livet blir aldrig vad det har varit men det betyder inte att det inte kan bli bättre.
I fredags var jag med den här lille lurven i skolan. Jättekul. Han är så bra. Vid lunchen fick han jätteont i en tand och jag chansade och ringde Folktandvården och fick då en akuttid i Växjö. Jag och Emil åkte in och träffade en jättetrevlig tandläkare som konstaterade att han hade en inflammation under tanden och att den var tvungen att dras ut. Inflammationen berodde på att hans nya tand var på väg upp. Tandläkaren berättade att det var en annan tandläkare som var jätteduktig som skulle dra ut tanden och han kom in och presenterade sig. Återbesök vid 15-tiden och Emil fick lugnande. Han blev inte så påverkade som förra gången men var ändå lite groggig. In i tandläkarstolen och tandläkaren började bedöva. Emil var lite nervös men det gick bra. Därefter började han känna om det gjorde ont fortfarande och det gjorde det. Tandläkaren sa att han skulle lyfta sin vänstra hand om det gjorde ont osv. Jag höll Emil i hans högra hand. Efter ett tag började han dra ut tanden och det pågick i ca en-två minuter. Emil skrek och skrek så en annan tandläkare kom in och tittade och jag blev helt paralyserad. Precis när jag reste mig upp och skulle säga sluta så åkte tanden ut. Emil fick sin värsta skräckupplevelse någonsin och var helt knäckt efteråt.
-Mamma, varför slutade han inte när jag skrek SLUTA?
Jag kände mig som sämsta mamman och var helt knäckt hela kvällen. Det pågick så länge hans skrik och de ekar fortfarande i mitt huvud. Det var inte bara ett skrik. Detta var det värsta jag varit med om. Jag försökte hela kvällen övertala Emil om att han var duktig och att det inte gjorde så ont men han bara tittade på mig och sa "mamma, det gjorde fuckont hela tiden" :)
Nu får jag försöka få tandläkareterapi för både mig och Emil....
Agnes är i full gång med allt. På utvecklingssamtalet fick jag reda på att hon sköter sig i skolan. Hennes fröken är väldigt duktig och lyckas hela tiden se barnen. Hon tycker att Agnes ska utmana sig själv för att det inte ska bli tråkigt. Gör extrauppgiften i matte, försök skriva engelska glosorna istället för att bara lära dem muntligt osv.
Agnes och hennes kompis Alice var med på radion. De fick klassen att fläta armband för att samla in pengar till Världens barn. Jag är en stolt mamma. Vilka tjejer!!
Barnen bråkar och bråkar och bråkar för tillfället och det tar väldigt mycket energi. Igår kände jag bara att jag var tvungen att komma ut i ösregnet och gick 1,2 mil och bara andades. Välbehövligt.
Fina, fina lillebror!
