När marken gungar

Vilka svajiga månader det har varit. Förändringar är inte min grej och jag tror att Agnes är ganska lik mig. Nu är vi på väg på riktigt. Jag har jobbat i Kristianstad nu i drygt fem månader. Fem månader av längtan. Det där med att vara utan familjen är inte min grej. Jag har det jättemysigt med mamma och Anders och blir så bortskämd men mina pusselbitar saknas. 3 augusti. Då får vi vårt nya hus. Bo tillsammans. Bråka. Sova. Skratta. Äta. Göra ingenting. Vardag. De här månadernas lärdom är att det är mysigt att längta men det är mysigare att vara tillsammans, familjen klarar sig utan mig i vardagen, tid tillsammans är viktigt och det behöver inte vara att resa jorden runt utan det kan vara att hoppa från bryggan tillsammans.
Jag har varit och tittat på en hel del hus i Åhus men när vi kom in i det här så gillade jag det bums. När jag öppnade dörrarna ut mot trädgården såg jag mig och Magnus med varsin kopp kaffe på altanen framför mig. Enorm gräsmatta, väldigt lugnt, nära skola, nära busshållplatsen, nära kusinerna och max 2 km till havet. Magnus såg ett uterum i framtiden och jag såg lite andra projekt. Barnen är ju för sköna. Oavsett vilket hus vi har tittat på så har de valt rum, varit nöjda och sedan lekt i trädgården. De kommer sakna sina kompisar men ser fram emot att komma nära delar av sin släkt. Som det är nu så har jag rotat mig och har väldigt roliga kollegor. De här dagliga skratten tillsammans gör att det blir enklare även under intensiva jobbveckor. Måtte de tre andra oxå trivas på skola och jobb!
Det var ju ett tag sedan jag bloggade. Det får bli så nu. Ibland blir det ett inlägg och ibland inte. Det har hänt en hel del sista året. Stora saker och små saker. Jag väljer att fokusera på de små sakerna som att Agnes idag cyklade ner till blomsteraffären själv och handlade blommor till både sin egen och Emils fröken. När hon skulle betala så räckte inte pengarna men kvinnan i butiken fick veta att blommorna var till fröknarna så då fick hon välja två kort till oxå... Agnes gör mig varm i hjärtat och jag spricker av stolthet. Förra helgen var jag hos Alma och när jag gick ur bilen stod ett barn i femårsåldern på dagis och skrek Vilken ful bil du har! Han skrek det typ 100 gånger. Jag lyckades hindra mig själv från att skrika att han var ful...men min dotter, som är mer mogen än sin mamma, gick fram till barnet och sa Nu skärper du dig. Jag och Emil körde ner till badplatsen och Agnes och Alma skulle gå ner. Efter en lång stund kom tjejerna och jag undrade varför det tog så lång tid. Agnes berättade att pojken fortsatt skrika så Agnes gick in på dagis och sa till personalen. De gick ut och sa till pojken och jag tror till och med att han fick be om ursäkt. Alltså, vår Agnes 9 år.
Den här gossen fyllde 8 år och fick så fina paket. Ps4, kontroll, spel, hörlurar, stol, handboll, pengar, badshorts, kläder mm. Det var nog bästa födelsedagen. Emil har börjat visa humör och han svär och uppför sig illa när han blir arg men titta på honom....det är ju inte lätt att skälla på honom.
Barnen kommer inte in i våra sängar längre. Jag saknar det.
Just nu är jag nöjd med livet. Om två månader bor vi i Åhus. Jag hoppas att vi alla är nöjda då också.
