Promenad till stranden och det intensiva livet i maj.

Sist vi var nere i Skåne så tog vi en promenad till sjön. För mig är det total avslappning att bara sitta nere på stranden, känna doften av hav och vind och bara lyssna på vågorna....och barnens bråk/lek. Just det här oplanerade lilla utflyktandet blir oftast väldigt bra. Det var jag, Magnus, Agnes, Emil, JävlaJenny, mormor, morfar, morfar Kaj och Eva-Lena. 
 
 
Den långa härliga vägen ner till havet. Det är så mysigt när man går mot sjön och helt plötsligt finns den där, öppningen till havet och den enorma sandstranden.
 
 
 
Vilken härlig släkt jag har. Vi är så många och vi har så kul tillsammans. Jag saknar mina släktingar och önskar att jag kunde träffa dem oftare. Som tur är så träffas vi i alla fall en gång varje år när Bibbi och Kent ordnar vår stora släktträff. Det känns som att de tog över stafettpinnen efter mormor. När mormor levde och var frisk så var det ju hemma i hennes hus vi träffades alla. Hon älskade det och vi älskade det. Nu känns det som att tiden rinner iväg och att alla är alltid så fullbokade. Minns jag fel eller var vi inte hos mormor och morfar typ alltid?!? Hur hann alla vuxna med det? Vi hinner knappt träffa varandra, jag och Magnus, känns det som ibland. Igår jobb, jobb, jobb, sen hem, ringa Agnes från bilen och be henne byta om till fotbollskläder, köra hem, byta om till fotbollskläder själv, in med Agnes i bilen, dra in soptunnan, köra tio meter, Emil springandes och skrikandes att han vill följa med, vänta på Emil, ner till idrottsplatsen, träna fotboll, hem, packa upp sakerna, ut och springa en runda själv, hem, prata lite med Sussie och dra upp maskrosor samtidigt, dammsuga, plocka undan, samla ihop tvätt, duscha, prata med Magnus i 10 minuter, stupa i säng, vakna kl 03 med gigantisk huvudvärk och sedan är det ny dag.
 
Samtidigt så även om det är intensiva dagar så är det ju ändå meningsfullt. Jag blir ju helt förslappad när det inte händer något. Däremot så lägger jag ner allt mer tid på att gå runt och var ängslig. Var kom det ifrån? Jag oroar mig för alla möjliga scenarion och lägger ner sååå mycket tid på det. Är det en åldersgrej? Sedan tror jag att jag måste börja tänka om och framför allt inte oroa mig för allt som jag tycker är kul. Jag kan liksom oroa mig och lägga ner timmar på att fundera på vad vi ska äta om bara JävlaJenny kommer upp en helg. Trots att jag vet att hon inte bryr sig det minsta och att Ica har öppet till kl 22 så måste jag ändå fundera på mat, sysslelsättning, sovplats m m. Helt sjukt. Nu funderar jag på Emils födelsedag trots att han redan har bestämt att vi ska ha tacos. Ska vi ha någon speciell sås till, jag undrar hur mycket majs det går åt, finns det inget roligt man kan ha i taco eller vi kanske även ska ha pulled pork? Emil äter ju inte glass och inte tårta så hur ska vi då göra? Present till Emil måste fixas osv. Häromdagen funderade jag på Nattas student...som är om två år. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0