agnesochemil

I helgen hade vi mamma och Anders hemma från lördag-söndag. Emil ringde till dem i torsdags och frågade om de inte kunde komma redan kl 10 på lördag och titta på hans innebandyträning. Så klart de gjorde :) Tänk så stort det är för barn med besök på matcher, träningar, uppvisningar, sång i kyrkan, luciatåg, skolan osv. Våra barn har fått nöja sig med oss i alla år och ibland farmor och farfar och ibland mormor och morfar. På kvällen åt vi smörgåstårta och drack vitt vin. På söndagen kom farmor och farfar och vi käkade rotmos. Båda mina favoriträtter i helgen!! 

 

Jag och Magnus (och även barnen tror jag) har gått in i höstdepressionen. Vi somnar tidigt och är trötta när vi vaknar. Det finns inte så mycket kraft till att göra det där extra. Jag har varit ute tre dagar i rad nu och promenerat och försökt få lite solljus men det är mörkt nu innan snön faller. 

 

Agnes är så nöjd med skolan. Hon känner sig sedd och det är viktigt för henne. Hennes fröken har ork att lyssna på Agnes alla påhitt och det är jag tacksam för. Agnes berättade häromdagen att hon är så nöjd med klassen och att alla trivs. Ingen bryr sig vem som hamnar med vem när det är skolarbeten och redovisningar. Det spelar liksom ingen roll. Då får jag ont i magen. Ska jag dra upp henne från det här för att jag vill flytta till Skåne? Är gräset lite grönare där och måste allt ske just nu? Om vi inte flyttar så kan vi sätta undan en massa och gå i pension tidigare och flytta då i stället. Flyttar vi söderut kommer vi tredubbla vår boendekostnad. Är det värt det? Det känns mer och mer som att jobbet måste verkligen kännas jätterätt för annars är jag inte redo för att dra upp hela familjen. Emil har gatan full med kompisar och båda barnen är trygga i vardagen. Vi gillar vårt hus.   

 

Just det, Agnes fyllde ju nio år! Lilla humplan. Vi sjöng och hon fick bl a en högtalare med mikrofoner till så hon kan sjunga och spela musik. Kloka fina Agnes.