Poet och hjälparbetare
Agnes är enormt godhjärtad och empatisk. Helt ärligt så vet jag inte riktigt hur det kunde bli så. En dag är hon "hjälparbetare" och samlar in pengar, nästa dag skänker hon sina pengar till tiggare och nästa dag står hon och säljer sina gamla leksaker för att kunna samla in pengar till världens barn och cancerfonden. Det finns hopp om framtiden! Jag undrar dock om hennes enorma empati gör att hon även far illa. Hon har ofta ont i magen och vi kan inte härleda det till något. Hon älskar skolan men jag tror att ibland tar det mycket energi att ha koll på alla och hoppa in i alla konflikter osv. På utvecklingssamtalet pratade hon med fröken om hur en tjej i klassen var lite rädd för andra tjejer. För någon vecka sedan sprang hon in på toan och grät när en pojke i förskoleklassen slog till en annan pojke i ryggen så han blev jätteledsen. Kan man ha för mycket empati? Samtidigt vet jag att hon kan sprida sina elakheter hon också....jodå, det hör vi var och varannan dag där hemma men hon är speciell vår tjej. När vi tittar på Dessertmästarna, Sveriges mästerkock osv så tycker hon aldrig att utröstningen är kul eftersom det är alltid synd om den som blir utröstad. Hon vill verkligen inte att andra människor ska vara ledsna.Emil, vår lille Adolf, har inga problem med det. Jag håller fortfarande tummarna för att hans empati ska utvecklas :)
I morse visade Agnes den här låttexten hon skrivit.
-Men Agnes! Det är ju på engelska. Du kan ju inte engelska?!? sa mamman.
-Jag letar fram orden på Internet...
Kreativa unge. Jag älskar framför allt raden "when I see you it's like I float among, among målnen". Älskade unge.
I lördags hade Alma, Agnes och Alice försäljning av gamla leksaker. De stod ute i kylan i 4,5 h. Även Elis hjälpte till. Tanken var att de skulle stå utanför Ica. I fredags var tjejerna hemma hos oss och de hade många timmars planering och de rensade bland Agnes leksaker. På lördagsmorgonen hörde jag hur Agnes pratade med Magnus om att de skulle stå utanför Ica och att de hade ordnat saker som skulle säljas och att de hade bestämt att eventuella intäkter skulle gå till Världens barn och Cancerfornden. De hade gjort listor och på ena listan stod bl a att Alice skulle ringa Sofie som jobbar på Ica om de fick stå utanför Ica med ett litet bord. Magnus suckade lite och jag hörde hur han sa "det här måste ju planeras Agnes, det är inget som vi bara fixar sådär utan planering". Agnes kom ner för trappan och hängde läpp och jag berömde henne för initiativet och att jag tyckte att de gjort en alldeles utmärkt planering men att det är viktigt att en vuxen är med och planerar. Jag skulle in till Växjö och tog vår enda bil. Det hela slutade med att de stod på gatan utanför vårt hus. De sålde för 150 kr. Mormor tyckte att de var så duktiga så hon skänkte 100 kr. I söndags skickade jag in 125 kr till Cancerfonden och 125 kr till Världens barn. Man blir stolt alltså.
Idag fick jag åka hem och hämta henne. De ringde redan i förmiddags från skolan men då tyckte jag att vi skulle avvakta lite. Hon har i en månads tid haft ont i magen lite då och då och vi kan inte härleda det till något. Hon får jättemagknip och sedan går det över. Vid ett-tiden ringde Agnes och var jätteledsen så jag sa att jag skulle komma omedelbums. Agnes stod och väntade på mig på skolan och hon fick sätta sig i bilen medan jag letade upp Emil. När vi kom ut i bilen hade hon lagt den här lappen på ratten till mig. Lilla, lilla fisgumma. Fick jag dåligt samvete, eller? Jag förklarade att hon aldrig är till besvär osv. Agnes menade på att tänkt om jag hade ett viktigt möte med en kollega som jag inte träffat på jättelänge (drama). Agnes och Emil fick klart för sig att de alltid är viktigast. Inga möten är viktigare. Men sänder vi inte alla vuxna dubbla signaler idag i vårt högpresterande samhälle? Alla ska utvecklas på jobbet och vi sitter med våra datorer hemma och hur ofta visar vi att barnen är viktigast. Jag menar inte de fyra veckorna på sommaren när vi är lediga tillsammans, eller den timmen vi sitter och tittar på dem när de har fotbollsträning utan de timmarna vi har tillsammans hemma. Jag sitter själv med surfplatta och mobil och lyssnar med ett halvt öra och jag är själv så trött på kvällarna så jag knappt orkar kommunicera med något. Ibland känns det som att vi lägger så mycket energi på att vara duktiga på jobbet så vi orkar inte prestera något när vi är hemma. Märkligt.
Kommentarer
Trackback
