agnesochemil

Jag älskar alla årstider men har lite svårt för november och februari. Jag skulle inte vilja bo i värmen alltid eftersom jag vill se den vackra hösten, uppskatta första snön och känna hopp om ljusare tider när de första snödropparna dyker upp. Vår värld är helt magisk och i dessa tider gäller det att vara tacksam över allt som vi alltid har tagit för självklart. Jag slutar inte förundras över människors egoism. Häromdagen hörde jag på radion hur en man i Gävle beklagade sig över att gympasalen i skolan skulle användas för de asylsökande att sova i och han var sååå upprörd för var skulle nu barnen ha gympa?!? Eh, vänta nu här. Vi lägger barnens gympa i ena vågskålen och människors nödbehov. Det var ju inte så att de asysökande skulle ha gympasalen till att leka i. Det skulle bo där. Vi och dem. Det finns inget som skrämmer mig så som denna indelning av människor. Vi har byggt upp Sverige. Då får inte andra människor komma hit och rasera det. Om det var flyktingar från Finland eller Norge. Hade det fortfarande varit vi och dem eller är det för att de som kommer hit idag inte är precis som vi och det skrämmer? Jag vet inte men när Agnes och Emil frågar om det kan bli krig i Sverige (efter allt prat på nyheterna) svara jag att det hoppas jag inte men det kan hända överallt...