agnesochemil

Jag älskar när det händer och det händer inte så ofta men ibland så kryper hon upp och vill kramas.  Då gäller det att vara med och ta tillfället i akt.

 

För tillfället så är det mycket om döden. Agnes kommer in till oss på nätterna och hon har tusen frågor om döden. Hon känner det som att det bara är hon som tänker på det och att hennes kompisar inte alls funderar. Vid nattningen ville hon veta hur hon skulle sluta tänka på döden. Jag tyckte att det ska hon inte alls göra. Vi ska prata om det och varför det är så otäckt. Jag berättade om att i vissa länder firar man döden och ser det som något positivt. Agnes rädsla är att förlora mig och sedan är hon rädd för att begravas i jorden. Vi bestämde att tro på Nangiala och Körsbärsdalen. Där ska jag sitta under ett träd med min mormor och Tarzan och vänta på Agnes. Min största ångest, liksom de flesta andra föräldrar, är att överleva mina barn.

 

Det hör till hennes ålder att fundera på döden men det skär i mig när jag ser hur brydd hon är. 

 

Våra gamla, goa Agnes är tillbaka och det är skönt att trotsen har tagit en paus. Vilken tjej vi har och vilken kärlek hon känner för sin lillebror. Hon var på kalas i söndags och sparade godis och tog med hem för att Emil skulle få. Sist vi var på Ica så tog hon med egna pengar och köpte en liten grej till Emil men inget till sig själv. Hon ger pengar till tiggare. En kväll var jag av med henne och hittade henne på alla fyra i rabatten...hon rensade ogräs.

-Vad gör du? sa mamman.

-Rensar ogräs.

-Det behöver du verkligen inte, sa mamman (som tyckte att maskrosor kan kanske ses som en blomma)

-Men jag tycker om när det är fint....

Tack för den käftsmällen :)