agnesochemil

I lördags körde jag ner till Skåne med barnen. Vi kollade på melodifestivalen och åt en massa god mat. På söndagen var det dags för mig att återvända till Småland. Emil blev orolig. Han ville inte att jag skulle åka. Efter lunchen sa jag att det var dags och Emil blev som ett plåster. Han kämpade och kämpade för att inte börja gråta och det skar i mammahjärtat. Vi pratade om att längta. Jag kommer längta efter barnen och de kommer längta efter mig. Det är inte farligt att längta och det kan till och med vara kul att längta. Vi längtar till Thailand och vi längtar till sommaren. Emil köpte argumentet att det kan vara bra att längta för en stund men när jag började klä på mig så for han ut till bilen och ville spänna fast sig och följa med. Jag viskade till Agnes att hon skulle ta hand om sin lillebror. När jag körde stod mormor och Agnes och vinkade. Emil tittade bara argt på mig. Jag ringde efter en halvtimme och stämde av läget. Agnes hade tagit hand om Emil och legat och hållt om honom i mormor och morfars säng. Finaste Agnes <3

 

När jag kom hem så var bara Natta hemma och sedan for hon iväg till Nora. Zacke var hos tjejen och Magnus jobbade. Det är märkligt att vara hemma själv. Helt tomt. Jag gillar inte det. Familjen ska vara hemma. Helst alla. Även om vi inte gör saker tillsammans eller ens pratar med varandra så är det känslan av att alla är hemma som är skön. Dörrar öppnas och stängs, det hörs steg i trappan, någon pratar i telefon, en surfplatta är igång osv.

 

Nu längtar jag tills på fredag. Då får jag träffa mina barn igen.