agnesochemil

 

Jag kämpar på med min relation med Emil. Mammor, tro inte att ni genom er bara existens är nr 1 för barnen. Emil föredrar pappa. Det är uppenbart och han vill alltid att pappa ska natta honom osv. I sommar har jag kämpat på och det pågår fortfarande. Det var väl själve f-n om han inte ska kunna "välja" mig någon gång. Inte bara för att pappa inte är nära utan för att jag är en ganska bra människa och råkar vara hans mamma. 

 

Fredagar hämtar jag barnen. Den enda dagen. Då hämtar jag kl 13. Senast. I söndag byggde jag och Emil lego, vi bäddade ner oss i soffan och kollade på film, jag la undan mobilen, jag badade honom, vi gick och plockade blåbär i skogen osv. På kvällen kom en liten belöning. Det var helt ok att jag nattade honom. Agnes ville att pappa skulle natta henne och först såg Emil lite besviken ut men sedan nöjde han sig. Jag läste Harry Potter och han somnade mot min axel. Vid tio-tiden igår kom han in i våra sängar och jag kan inte titta mig mätt på honom. Denna lilla blonda, långhåriga, envisa gosse. 

 

I morse kom det helt plötsligt.

 

- Mamma, jag längtar tills du ska hämta mig på fredag.

 

Jag är värdefull.