agnesochemil

Den här sommaren har jag gått runt och varit tacksam. Vanligtvis är det inget som jag brukar göra. Ofta behöver vi människor bli drabbade av något för att uppskatta känslan av inte vara drabbad av något. De senaste åren har det varit en hel del ledsamheter som mormor, skilsmässa, konstigt testamente m m. Den här sommaren var det inget, trodde jag, och var ofta tacksam över att vi har det bra. Alla är friska. När andra har klagat på vädret har jag känt att jo, men är det bara vädret att oroa sig för så har vi det väldigt bra. Att slippa den här obehagliga känslan i maggropen. Sedan kommer det då helt plötsligt. Beskedet om att cancerna har drabbat någon nära. Ångesten. Oron. Sorgen. Frågorna. Sömnlösheten. Tårarna. Om ett år ska jag uppskatta känslan av att alla mår bra igen. Det bara är så. För om ett år ska vi alla må bra igen.