agnesochemil

 

De här tre lekte i ca 8 h i lördags och hade hur kul som helst. Jag rensade garderober och Magnus drog till Diö och träffade föräldrar och bror. I sommar ska vi åka till Daftö camping allihopa och vi ska för första gången tälta med familjen. Det kan gå hur som helst. Jag och tält liksom men vad gör man inte för barnen. 

 

Emil har ett nytt uttryck hemma.

- Maaaamma, jag är färdigsketen! 

Jag gillar det.

 

Igår var Agnes på skolan och träffade sina nya klasskompisar och sin nya fröken. Usch vad det känns konstigt. Det var ju inte så länge sedan hon skolades in på dagis och nu ska hon börja förskoleklass. Jag vill stanna tiden. För tillfället är min hjärna full med tankar om vad som är viktigt. Vad håller vi på med alla människor egentligen. Livet passerar och vi stirrar på våra telefoner och jobbar och läser inredningstidningar. Vi jagar mat som är billig i stället för bra. Vi har bara ett liv, kanske kort, och så ägnar vi vår tid åt att jobba och göra en massa oviktiga saker i stället för att leva. Tänk så mycket pengar vi lägger på att förnya våra hem, bygga upp fasader om våra fantastiska liv osv i stället för att göra saker med de vi tycker om. Märkligt. Hur kunde vi alla bli så lurade? Är vi bra förebilder för våra barn? 

 

Jag tänker oftast att jag och Magnus är dåliga på att umgås med folk (som inte är våra släktingar) och att vi inte har vänner med barn i samma ålder som Agnes och Emil. Samtidigt så känns det som att när skulle vi hinna med det? Om vi tittar på ett år bestående av 52 helger så har vi nästan 20 födelsedagar i våra släkter som ska firas, 1 jul, 1 påsk, 1 midsommar, 1 valborg, 1 nyår, vi har lite övrig smått och gott (dop, bröllop, övriga fester), vi har våra familjer på avstånd och åker kanske ner  6-8 helger till Skåne, 6-8 helger i Diö (brukar dock inte sova över men det händer), semesterveckorna som ägnas åt diverse grejer, 1 helg brukar jag vara i Sthl, 1 helg till mötet i Ystad osv. Det blir inte så många veckor över! Egentligen är jag nog ganska nöjd :)