agnesochemil

 

Då var det dags att åka till Skåne igen. Det har varit mycket jobb den här veckan och de tre första arbetsdagarna jobbade jag 30 timmar. Idag blir det halvdag och sedan åker jag ner med barnen. 

 

Igår var jag i Kalmar och då ringde Magnus för Emil ville prata. Han var så ledsen för han hade skrapat sitt knä och det kom blod! Lille gubben. Så ledsen. När jag kom hem var klockan halv nio och han låg vaken så jag kunde blåsa lite på hans knä och krama till honom. Sedan tvättade jag, hängde tvätt, packade och kom inte i säng förrän vid midnatt. 

 

Kan två barn bli mer olika än Agnes och Emil? Emil bryter ihop när han får ett litet skrapmärke och Agnes är helt full med blåmärken och knäna är sönderskrapade men hon har ingen aning om vad som har hänt. :) Det underbara är att i min värld så är båda barnen helt perfekta och kärleken till dem är lika stor hur de än är. Jag brukar prata med dem att jag alltid kommer att älska dem och att jag älskar dem även när de inte gör det som förväntas. Emil har snappat upp detta och brukar säga "mamma, visst älskar du mig även när jag göra elaka saker". Mmmmm, men jag blir kanske arg ändå som när du t ex slår på Agnes. 

 

En gång pratade jag med barnen om känslor och att göra saker som man inte menar. Jag berättade att jag ofta blir arg när jag är stressad och att jag blir stressad när vi ska åka till Skåne. Då far jag runt som en galen mamma och packar och stressar och mitt humör kan blixtra till. Agnes snappade upp detta och jag har nu fått höra många gånger när jag blir arg "mamma, är du stressad?".