agnesochemil

Jag kan inte titta mig mätt på mina sovande barn och det är väl en av anledningarna till att jag älskar när de sover i våra sängar. Sedan är det ganska mysigt att få se att barnen är lugna och stilla i alla fall när de sover :)

 

Helgen i Skåne passerade fort. Jag var på begravning på fredagen och moster Eva-Lena passade barnen. Begravningen var vacker men som alltid, sorgligt. Jag förstår inte hur jag ska en dag ska klara mig utan mamma och Anders som ALLTID ställer upp för mig och Danne. Efter begravningen tänkte jag på vad många människors begravningar jag kommer gå på som idag finns i mitt liv och hur man hanterar det. Alla dessa fina släktingar och vänner som jag inte vill förlora men som antagligen kommer begravas innan mig (om inget händer) eftersom de är ca 20 år äldre. Usch, jag är inte rädd för att bli gammal men jag är väldigt rädd för att förlora alla nära och kära, mamma, Anders, pappa, mostrar, morbröder, svärföräldrar osv. Man brukar ju alltid säga att döden är naturlig men jag tycker inte att det är naturligt alls. Det finns inget naturligt att ha en människa i sitt liv 50 år och sedan är den borta. 

 

I söndags köpte vi cykel till Agnes. Emil fick Agnes svarta cykel och hon fick en ny lila. Överlyckliga barn. De cyklade fort som f-n och jag fick titta bort ibland för att inte hindra dem. Nästa gång ska Emil få en ny cykel och slippa ärva efter Agnes.

 

Livet är berg- och dalbana med glädje över en ny nästkusin, sorg över begravning, glädje över snart semester, ledsen för att familjemedlem är ledsen, oro över att en släkting är inlagd på sjukhus, panik över hur vi ska få in tält och allt i bilen, rastlöshet över att inte kunna träna, glädje över fin familj och tacksamhet över att vi är friska.