agnesochemil

Påsken är förbi och bloggen hinns inte med.

 

På skärtorsdagen gick barnen påskkärringar med snälla Natta. De gick på vår gata och fick alldeles för mycket godis. Magnus jobbade hela fredagen. Jag tänkte ta det lugnt, slänga barnen i säng tidigt och kolla på en bra film. Ödet ville annorlunda. Jag hade kollat med mamma om hon köpt påskägg till barnen vilket hon hade gjort. Alltså tänkte jag att då skiter jag i det för de behöver inte mer godis. När Agnes skulle somna sa hon:

-Åh, mamma, kommer du ihåg förra året när du träffade påskharen på Ica? Han berättade för dig att han lagt påskägg i våra sänglådor så vi fick leta när vi kom hem och där låg dem. Ååååååh, vad det var roligt.

Eh, fick jag dåligt samvete, eller? Kan ingen skjuta den där j-vla påskharen?

Agnes ritade en teckning till påskharen som hon la i en låda utanför ytterdörren. Sedan somnade hon. Sedan börjad dåliga samvetet gnaga... Det slutade med att jag tog teckningen, slängde in den i kakelugnen, letade upp några påskgodis och lite halvgammalt godis, gjorde skattkartor och brev till båda barnen som jag la i lådan och gömde godiset. Hittade lite lego och pysselbok som jag även la vid påskägget. På morgonen hittade Agnes skattkartorna och blev jäääätteglad för att påskharen varit där. När Emil hittade påskägget och legot sa han "tack mamma" (hade tydligen sett att jag köpt legot innan). Agnes tittade mig djupt i ögonen och sa:

-Mamma, svara ärligt nu. Finns verkligen påskharen på redigt?

Jag tittade tillbaka och svarade så klart "JA!". Jag lär ändå aldrig komma till himlen....

 

På lördagen sjöng vi för Magnus och barnen fick ge alla sina paket. Sedan kom mina föräldrar och Magnus föräldrar och vi åt jättemycket påskmat. Jag älskar mat. Det bara är så. De sov över och vi fortsatte ätandet dagen efter.