agnesochemil

 

Igår när jag körde Agnes hem från gympan så berättade hon om dagis.

Hon tycker det är jobbigt för tillfället. Några hade skrattat åt hennes mössa. En mössa som Sara stickat med ögon och öron på och visst den är kanske egentligen till mindre barn men när jag frågade Agnes vad hon tyckte så svarade hon att hon tyckte den var söt. Det är grupperingar bland tjejerna och Agnes känner att hon får bara vara med om ledarbarnen får bestämma. Ibland undrar jag om vi har gjort fel när vi har tjatat om att alla ska vara med, alla ska få bestämma, man måste turas om, man ska alltid vara snäll osv. Det kan ju också vara så att Agnes vill bestämma hela tiden och när hon inte får det så uppfattar hon det som om hon aldrig får bestämma. :)  När jag tjatar att hon ska vara med de coola tjejerna i stället som inte håller på och tramsar eller vara med killarna så säger hon att hon vill ju leka affär eller cirkus som de andra leker. På rasterna gungar hon de mindre barnen eftersom de andra gungar två och två och när det blir Agnes tur så lockar ledaren med de andra barnen. De mindre barnen gillar nog Agnes. Hon är gullig till alla småsyskon. Det gör ont i mig när hon far illa och jag låg vaken till kl 01 i natt och tänkte på lilla Agnes. Hon är inte ens fem år! Vi har tjatat och gnatat om hur man ska vara en bra kompis och jag hoppas att föräldrar berättar för mig om hon är taskig mot deras barn eller har en tråkig attityd mot vuxna. Samtidigt så kan vi inte göra en stor grej av allt heller utan vi försöker bara släta över inför henne och pusha henne till att undvika ledarbarnen och att säga ifrån. I morse när hon kom upp och satte sig i mitt knä så sa hon bara "mamma, idag vill jag inte till dagis" och hade jag inte bokat in min resa till Kalmar så hade jag nog stannat hemma och bara pysslat om henne. Fast vi vill ju inte "ömka" henne för då kommer hon verkligen tycka synd om sig själv. Det är bara att bita ihop. Men det gör ont.