Det här med empati
Empati. Jag vill att mina barn ska bli empatiska och tacksamma. Agnes är bara fem år och jag är antagligen inte alltid så pedagogisk men jag förklarar saker även om det egentligen inte är menat för en femåring. I lördags när vi gick på stan så låg där en kvinna på gatan och tiggde pengar. Agnes tittade storögt och när vi hade passerat så förklarade jag att kvinnan ville ha pengar eftersom hon inte hade ett jobb, inget hem, inga pengar, ingen mat och att hon inte ville ligga på den kalla, kalla gatan utan att hon egentligen ville sitta hemma med sin familj i ett varmt hus och äta god mat. Detta satte igång Agnes hjärna. Vi gick och fikade, barnen bråkade, jag hotade om uteblivit lördagsgodis, de tjatade om att de ville ha en massa saker och jag informerade dem om att mina pengar var slut efter vår heldag på stan. Sedan rusade vi till bussen och rusade förbi kvinnan på gatan igen. När vi igår satt och åt kvällsmat så berättade Agnes för Magnus om kvinnan som inte hade några pengar. Agnes berättade även att mammas pengar var slut och att annars hade vi kanske kunnat ge henne pengar. Hon satt och funderade lite och sa sedan "mamma, nästa gång vi är i Växjö så vill jag ge henne pengar. Jag har ju en massa pengar i min spargris." Det värmde i mammas hjärta. Empati.
För att vi inte ska tro att Agnes alltid är så empatisk så kan jag även berätta om när TV kablade ut alla hemska bilder efter tyfonen på Filippinerna. Agnes såg bilderna och även här tänkte jag att jag skulle berätta. Jag började berätta om hur det hade blåst där och att alla förlorat sina hus, människor hade dött, det fanns inget att äta eller dricka och att alla var jätteledsna. Agnes svarade "mamma, vet du, när det blåst här så blåste träden på dagis omkull så vi fick inte leka där och sedan kom det någon och sågade ner våra träd på dagis och…" Jag svarade "men Agnes, ser du så ledsen flickan på TV är. Hon har kanske inget hem, ingen mat, inga leksaker, ingen familj…". Agnes fortsatte " i alla fall så sågade någon ner våra träd på dagis för det var farligt att leka där och nu har vi inga träd att gömma oss bakom när fröken kallar och vill att vi ska gå in….så det är mest synd om mig faktiskt!"
Jag älskar den ungen.
