agnesochemil

 

Det är dags att erkänna. Jag blir ibland besegrad. Av min blivande fyraåring. Hon är rappare i munnen ibland. Vid nattningen utspelade sig följande diskussion i Agnes säng:

-Mamma, vill du läsa en saga.

-Jag orkar inte. Vi skulle lagt oss mycket tidigare då...men jag kan berätta hur mycket jag älskar dig.

-Okej då. Hur mycket älskar du mig?

-Som hela det här rummet.

-Jag älskar dig ännu mera. Som hela huset och ännu mer...

-Okej, men då älskar jag dig som från din vägg här i rummet och hela vägen bort till Elis hus (ett hus på vår gata).

-Jag älskar dig ännu mer.

-Jag älskar dig till mormor och morfars stuga fram och tillbaka, fram och tillbaka typ 100 gånger.

-Mamma, jag älskar dig till Australien (visste inte ens att hon kände till det landet!), till Armstrong (månen ni vet...) och till tomten.

 

Jag tappade fattningen där för det var ju verkligen långt så jag sjönk till lägsta nivån och svarade:

-Ja men jag älskar dig hela den resan och lite till.... 

 

Hon vann...ännu en gång...