agnesochemil

 

Idag hämtade jag barnen och det var en överlycklig Emil och en halvnöjd Agnes. Framsteg. Bättre än förra veckans dagishämtning. Väl hemma så ritade vi, käkade, bröt ihop och läste sagor. Jag, Natta och Agnes låg i våra sängar och turades om att läsa sagor (jag och Natta i alla fall). Agnes kan ju inte läsa men kom på att hon kunde hitta på. "Det var en gång en prinsessa som hette (sen hittar hon alltid på konstiga namn som vi aldrig kommer ihåg, typ Amnillie, Agvi osv men till slut fick hon ett riktigt namn)....Nathalie. Hon bodde i det höga slott...". Varje gång vi avbröt eller hon sa något fel så var hon tvungen att börja om och efter 5 minuter hade jag och Natta hört sagans inledning 10 gånger och då började hon bli trött och snurrade ihop det så Nathalie bodde i  ett högt träd! Sedan fnissade hon sådär hysteriskt som bara små tjejer kan göra. Fnissar de så på dagis när de hittar på bus? Jag kan tänka mig att de gör det. Härligt är det i alla fall. Varför slutar vi vuxna fnissa sådär hysteriskt? Vi lär oss hålla igen och bli sådär....vuxna.