agnesochemil

 

Nu är vi inne i ekorrhjulet...måndag, fredag, måndag, fredag. Barnen växer, dagisfröknarna träffar barnen mer än vad jag gör, de lär sig en massa och jag är inte där. Ibland känns det märkligt. Vi skaffar dessa små vackra liv och sedan är vi inte med dem. Vi träffar dem varje morgon och varje kväll men då är det mest tjat och gnat om frukost, kläder, stress, tandborstning, matlagning, diskmaskin, tvättmaskin och allt det där. Vi ska prestera på jobb, ha städade vackra hem (där allt ska vara inrett och noga genomtänkt), maten ska var nyttig och helst ska det inte finnas några plastsaker i barnens rum (hur kommer alla gifter i plasten påverka dem?), vi ska träna, umgås med vänner, åka på semesterresor osv. Vad håller vi på med egentligen? För mig innebär allt bara ett enda dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte hinner ringa kompisar, för att hemmet inte är rent, för att fönsterna behöver putsas, för att gräset är skyhögt, för att jag inte tränar, för att barnens rum är överfulla med plastleksaker, för pulvermosen, fiskpinnarna och korven, för att hemmet består av ett enda hopplock (vår stil är liksom....allt tydligen), för att vi aldrig kommer komma iväg på en långresa hela familjen och inte minst för att barnen glöms bort. Helt plötsligt har de somnat och då inser jag att ännu en dag har passerat och jag har bara rusat mellan olika måsten istället för att sätta mig på golvet och bara lägga pussel med dem. De är viktigast.