agnesochemil

 

De är mina barn. Jag älskar dem. Idag övervägde jag dock under några väldigt intensiva andetag om man ändå inte har bytesrätt eller något. Magnus har fått nya arbetstider och kommer hämta och lämna barnen alla dagar utom tisdagar. Idag var det tisdag. Stressade som ett djur från jobbet. Längtade ihjäl mig efter barnen. Kom mitt i fikan (kl 14.45). Möttes av en besviken blick från Agnes och sedan sa hon "men jag ska ju hålla på med glitter nu!!! Har vi glitter hemma? Inte? Då får du köpa det nu mamma!". Jag förklarade att det inte skulle köpas något glitter NU men att hon kanske kunde önska sig det i födelsedagspresent och då sa hon "DUMMA MAMMA" så alla barn och fröknar tittade på henne (vilket inte bekymrade henne det minsta). Jag stängde dörren och gick ut i kapprummet. Sedan kom fröken sur och fortsatte vara otrevlig. 

 

Dags för nästa barn. De satt också och fikade. Jag sa till Agnes att hon fick vänta medan jag gick och hämtade Emil och att vi inte skulle störa barnen när de hade mellanmål. Hon bröt ihop och skrek en massa fula ord igen. Jag försökte (för en gångs skull) vara pedagogisk och satte mig framför henne och pratade lugnt och snällt....vilket gjorde att hon testade gränserna ännu mer! Fritt fram nu liksom! Jag gick in och tittade på fröknarna och frågade var Emil var. Sedan hörde jag "mamma" och såg en liten blond sak sitta bredvid ena fröken. De undrade om det var länge sedan jag träffat honom...hahaha...okej, nu känner jag alltså inte igen min son men det var ju tur att han kände igen mig!. Sedan bröt han ihop och skrek. Fortfarande oklart varför men båda barnen gallskrek hela vägen till bilen, i bilen på vägen hem och ett bra tag här hemma också. Jag gjorde fisksoppa och funderade över hur lugnt och fridfullt livet var innan barnen kom och sedan var jag väldigt tacksam över att det är Magnus som lämnar och hämtar barnen nästan alla dagar. Han är mannen med tålamod.