agnesochemil

 

Första jobbveckan är avklarad. Morgonpromenader, lämna barn, jobba länge, hem, sova...fast igår när jag var på väg hem så blev det helt plötsligt promenad till stan och sedan satt jag och en kollega och njöt av vin i drygt en timme. När jag kom hem satt barnen och kollade på film där uppe och Magnus serverade dem lite fredagsmys. Jag försökte prata om hur dagis varit men det var inte läge. I morse när Emil vaknade så tog jag honom med mig och vi la oss i Agnes säng (som låg och tryckte i min säng i natt). Vi låg och pratade och jag frågade en massa om dagis men han ville inte svara så mycket. Det mesta var nej som svar. Sedan kom det....

-Längtar mamma pappa.

Det högg till lite i hjärtat men jag förklarade att mamma och pappa längtade efter honom när vi jobbade och att man får längta osv.

-Längtar mamma pappa hela tiden.

Aj, mitt hjärta. Jag vet att han är på det bästa dagiset som finns och att det är jättegullig personal men Emil är inte lika mycket dagisbarn som Agnes...inte än i alla fall. Emil tycker aldrig det är kul att lämnas även om han inte gråter så rusar han inte in och kastar sig över leksakerna. Agnes är ivrig och sa häromdagen "jag tycker faktiskt det är roligare på dagis än hemma..." (tack för den liksom). Emil blir lite tystare när det är mycket folk medan Agnes verkar tänka "ja, mer publik som kan titta på MIG". Så olika barn.