agnesochemil

 

Han växer så det knakar vår lille lurv. Jag tycker det är så fascinerande med språkets utveckling. Emil har ju inte varit någon storpratare men han har förstått allt vi sagt väldigt länge. Nu har han knäckt koden och VILL berätta allt hela tiden. Han sätter ihop ord och sätter inte framför om det är något han inte vill. Coolt. Vi uppmuntrar honom och jag försöker få honom att berätta om han är arg eller ledsen och varför när han får sina utbrott men då vill han bara skrika. Idag slog Agnes honom hårt i huvudet och då kröp han upp i min famn och sa "Emil ledsen" och då fick jag ju trösta honom lite extra... 

 

Idag bankade Agnes sitt huvud i Emils panna så han fick en rejäl bula. Hon kunde inte hjälpa det och när vi tröstade Emil så såg vi hur hans panna växte. Då sa Magnus något om att jaha, det blir kanske doktorn i kväll varpå Agnes la till "och då får Emil kanske en spruta" och skrattade. Då blev jag arg och fräste till henne att det inte var roligt alls och att det kanske inte blev något Skåne om Emil var sjuk och hur kul tyckte hon det var?!? Agnes blev sååå ledsen så hon bara gick iväg och grät och gick upp för trappan och ville vara ifred (och oj, vad jag kände igen mig i henne då). Jag gick efter henne och försökte förklara för henne varför jag blev arg och att vi var rädda om vår lille Emil och inte ville att han skulle behöva åka till doktorn osv. Hon bara tittade på mig, vägrade kramas och gick ner för trappan och ut och satte sig på altanen och bara grät. Det gjorde så ont i mig. Hon ville inte tröstas. Jag fick i alla fall natta henne sen...