agnesochemil

 

Det var en förväntansfull tjej som slog upp ögonen kl 05.15 och sa "mamma, vi måste gå upp nu!". Det var ju inte riktigt min tanke men vem kan motstå en illpigg 4-åring med gigantiska ögonen som tittar bedjande? Inte jag. Vad härligt det är med barn. Det kommer så mycket minne från hur det kändes när man var liten. Längtan, förväntan och glädjen efter något som kändes jättestort. Känslorna finns kvar som vuxen men ju äldre man blir desto "förståndigare" blir man och framför allt så får man perspektiv på saker som gör att saker blir sällan så otroligt stora och vi har dessutom lärt oss att behärska oss...på gott och ont. Det är i alla fall helt fantastiskt att se barns enorma föräntan på saker och jag känner hur jag smittas av glädjen. Sen slutade morgonen med värsta brytet här hemma eftersom hon inte skulle ta på sig några överdragsbyxor trots -7 grader och väldigt tunna strumpbyxor. Barnen gick luciatåg och Agnes var "pepparkakstjej" med två flätor i håret. Emil satt mest i mitt knä medan Magnus filmade barnen. Det var sång och fika. Magnus skulle iväg till jobbet och var stressad. Vid halv åtta lämnade han Emil medan jag satt med Agnes och fikade. När jag skulle gå så blev hon ledsen för hon hade ingen att leka med "för alla andra barn satt med sina mammor och pappor". Aj, vad ont det gjorde. Jag tog av mig och gick in igen och efter en stund så tyckte hon det var ok att sitta med sin fröken. Aldrig mer. Nästa gång ska jag vara där lika länge som alla andra och njuta av lussefikan.