agnesochemil

I söndags åkte jag, Natta, Agnes och Emil till roliga lekplatsen i Växjö, den bakom sjukhuset. Vilken tur att Natta ville följa med för annars hade det varit lite kaotiskt. Emil ville ingenting och Agnes ville allting. Agnes är full av liv och full av bus. JävlaJenny berättade att Agnes och Natta började bråka i källaren. Då SPOTTADE Agnes i sina händer (rejält), gned ut det och sprang sedan mot Natta för att torka av det på henne! Skitäckligt! Hon hade lärt sig det på dagis, sa hon....ibland undrar jag om hon inte bara skyller allt bus på dagis. Hon har även börjat luras. Först frågar hon mig t ex om hon får godis. Jag säger nej. Då går hon till Magnus och frågar. Han säger nej. Sedan går hon tillbaka till mig och säger "pappa sa att jag fick godis". Hahaha...hur ska hon vara om några år?!?

Finaste tjejerna. Natta är världens snällaste tjej. Hon kan busa med Agnes och alla andra barn på lekplatsen och bryr sig inte om hon dansar med Agnes runt midsommarstången trots att kompisarna står och fnissar. Finaste, coolaste Natta! När vi var på lekplatsen så somnade Emil efter ett tag och då skulle jag passa på att handla glass till oss. Emil och Natta satt på gräsmattan och väntade. Då hade en ambulans kommit tutandes och Agnes utropat "GLASSBILEN!!!". Vi har pratat om att man ska bjuda på sina kompisar för då är man en snäll kompis så när vi var i Linnéparken träffade Agnes en tjej i femårs åldern som hon ville leka med. Då sprang Agnes långt bort till vår vagn och hämtade en kaka, sprang hela vägen tillbaka och gav till tjejen som blev överlycklig och sprang till sin mamma för att visa. Tänk så enkelt det är med barn. Underbart att se!

Den här lille söte gossen har nog 10 myggbett på ena handen och handleden och 5 myggbett i ansiktet. Det är lite jobbigt nu med mat och allt så jag undrar om det är fler tänder på gång. Fast idag när jag kom hem från jobbet och busade med Emil så skrattade han så han kiknade och var full av bus och liv. När Emil dricker sin välling på kvällen så ligger han i våra sängar och jag ligger bredvid och tittar på honom. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att den här lille söte gossen är våran Emil och att det är ett helt år sedan han kom till oss. Vart tog tiden vägen?