agnesochemil

Agnes klarade det!!! Högst upp i toppen. Sjukt nöjd tjej som ville ringa till sin morfar när hon kom hem och berätta att hon hade klättrat högst upp i klätterställningen. Som mamma kände jag....eh, ok, duktig, modig, hur gick det här till och se för fasiken till att klättra ner försiktigt. Det är högt upp. Jag lovar.

Högt som sagt. En eftermiddag i vårens tecken. Ner till Gökaskratt, låta Emil kasta sand i vattnet, Agnes doppa sina nya gympaskor, skälla lite om det, klättra, gunga, äta banan, åka rutschkana osv. En helt underbar söndag. Kvalitetstid. Långpromenader för både mig och Magnus samtidigt som vi har varit ute med barnen i stort sett hela dagen. Var de trötta ikväll, eller?

Idag frågade jag Agnes om hon var kär i någon. Hon tittade på mig och jag såg att hon inte visste vad det var. Följande konversation utspelades:

-Att vara kär är att tycka om någon sådär lite extra mycket...

-Mamma, jag är kär i Alma.

-Jaaa, fast man tycker om sina kompisar också men kär är liksom lite annat. Oftast är man kär i en pojke (jag vet vad tråkigt fördomsfullt det låter och jag skulle bara försöka förklara lite....). Jag är t ex kär i pappa. Almas mamma är kär i Almas pappa. Elis mamma är kär i Elis pappa osv.

-Okej, då är jag nog kär i lille-Viktor (tidigare dagiskompis) och storebror Viktor. Och Zacke.

-Fast man brukar inte vara kär i sina syskon (inser att det här blir bara snurrigare och snurrigare...). Mormor är kär i morfar, Maria är kär i Danne, fortsatte jag. Vem tror du Danne är kär i?

-Maria, men du mamma. Jag längtar efter Danne jättemycket och vill faktiskt att han ska komma hit på julafton.

End of discussion.