agnesochemil

 

I fredags var jag hemma med lurven. Vi pysslade lite, käkade frukost, tog det lugn och bara var. Kl 12 gick han fortfarande runt i kalsonger. När vi bäddade ner oss i soffan tillsammans och kollade på film så pussade jag på honom och sa:

- Det här är livet, Emil.

- Mmm. Men det skulle vara ännu mera livet om det var idag jag skulle ha mitt kalas...

 

Han L Ä N G T A R efter sitt lilla kompiskalas som sker på söndag. Vi gjorde det enkelt och bjöd bara dem som han varit på kalas hos och sedan får vi se nästa år om det blir hela klassen. Phu.

 

När vi satt och pysslade vid köksbordet (vi gjorde låtsaspengar till kalaset) så frågade jag Emil vad han ska bli när han blir stor.

- Tjuv så klart så jag får träffa dig när du jobbar.

Eller inte.

Han hade sedan en lång utläggning om att han i och för sig kunde bli polis kanske och då kunde han få vapen och om Agnes då också blev polis så kunde han ju skjuta henne. Jag försökte förklara att det inte hör till vanligheterna att poliserna skjuter ihjäl någon och om han skjuter ihjäl en annan polis så får han nog inte vara polis så länge till. Han såg uppriktigt förvånad ut. Syskonkärlek.

 

På tal om låtsaspengar så ska han dela ut dem till sina kompisar på kalaset så de kan köpa korv i bröd och glass. Vi har ju ett perfekt ställe i vardagsrummet som kan bli "kiosk". Detta ser han fram emot och idag kom han fram till att han skulle stå vid vår kaffekokare och dela ut pengarna och han skulle nog ha poliskläder på sig. Vad rör sig där inne i hans lilla huvud egentligen?