agnesochemil

På fredag är jag ledig med Lurve igen. Det är mysigt att vara med bara ett barn och Emil uppskattar det. Igår var vi på hans gympa. På vägen dit frågade han om jag inte kunde hämta honom på dagis och jag svarade lite bittert att han gråter ju efter pappa vid nattningen så vill han verkligen att jag ska hämta honom på dagis? Det ville han men han tyckte nog att det kändes lite besvärande att jag tog upp söndagens nattning. På gympan sprang han helt plötsligt från samlingen och viskade i mitt öra "Du är den bästa mamman".... En stund senare sprang han fram och pussade mig mitt på munnen. Han vet precis hur han ska göra för att charma oss.

 

Jag tror helt enkelt att det är så här. Jag är inte pappa men jag är den bästa mamman :) Han gillar inte när jag blir arg och han gillar inte att jag ställer krav osv. Där är Emil och hans pappa väldigt lika. 

 

Emil gillar gympan men det är väldigt många barn och de stackars fröknarna har det väldigt kämpigt. Många viljor och barnen gör inte som gympafröknarna säger. Jag stannar kvar eftersom jag ser hur mycket Emil uppskattar det. Jag lägger undan telefonen och tittar på honom i stort sett hela tiden och han ser att jag ser honom. Vi ler mot varandra och vinkar ibland. Jag vill att han ska se att jag ser honom. Våra barn behöver känna att vi inte alltid är stressade och att våra telefoner är viktigare. Jag ska bli bättre på att lägga undan telefonen i vardagen. Den är verkligen inte viktig.