agnesochemil

Tid. Så litet ord, så viktigt och så laddat. Spenderar jag tillräckligt med tid med barnen? Om jag frågar dem så vill de nog alltid ha mig hemma men samtidigt vill de ha surfplattor, telefoner, gå på bio och åka på semester. Ekvationen går inte ihop. Våra barn har ändå hyfsat schema eftersom Magnus hämtar dem senast tre men visst blir man avundsjuk på alla som har släkten som hämtar vid lunch en dag/vecka. Det hade inte gett mig mer tid med barnen men det hade lättat lite på dåliga samvetet. Snart är barnen så stora så de går hem själva. Det vill jag ju inte. De kan vara små alltid...

 

Igår lekte Agnes med en kompis så jag fick mycket tid med Emil. Vi cyklade till affären och han dog nästan av hunger innan vi kom hem. Han är alltid hungrig förutom när vi ber honom äta upp allt på tallriken.

 

På eftermiddagen gick vi ner till Gökaskratt. Jag köpte två drickor och vi satte oss längst ute på bryggan och bara njöt. Känslan av att ha tid tillsammans... När vi gick tillbaka på bryggan så smög sig hans lilla hand in i min stora hand och jag kunde inte låta bli att säga

- Emil, det här är livet. Att få gå här med dig idag är livet.

Han förstod ingenting....