agnesochemil

Jag älskar hösten och vintern men visst är sommaren enklare när inte hallen är överfull med jackor, overaller, mössor, vantar, stövlar och skor. 

 

Vardagen rusar på. Det här året blir det inte mycket extra gjort utan det blir bara pepparkakor och lussebullar. Jag jobbar heltid vilket innebär att jag är borta drygt 50-55 h/vecka. När vi har varit i Thailand ska jag åter gå ner i tid. Det är skitjobbigt att missa allt med barnen. Magnus gör ett kanonjobb hemma men jag vill också vara med....

 

Igår när jag nattade Emil i våra sängar så låg vi och pratade. Jag kände en sådan oerhörd tacksamhet över att jag har en fin familj och att alla friska. Vårt största problem igår var vad vi skulle ha för mat ikväll och inte hur vi skulle få råd till mat. Min son ligger i bara kalsongerna i ett varmt hus och är skyddad från krig och elände. Vi har våra släktingar nära och barnen behöver aldrig frysa, vara hungriga eller oroade för något som inte vi kan skydda dem mot. Alla har inte det så. Kärleken till sina barn är samma oavsett ursprung och hudfärg. Jag sänker gärna min levnadsstandard om det innebär att fler familjer kan få uppleva detta och jag förstår verkligen inte hur man som människa kan säga nej och inte dela med sig bara för att man själv har haft turen att födas i rätt del av världen. 

 

Vackraste Emil låg och tittade på mig och vi låg tysta för att försöka somna. Sedan sträckte han ut sin lilla, lilla hand och la den på min kind och viskade "jag älskar dig". Kan man bli lyckligare?