agnesochemil

Jag har funderat mycket på sista tiden. När Natta var liten sa hon ”jag är faktiskt glad över att mamma och pappa separerade för då fick jag dig och jag fick en lillasyster”. Hon sa det innan Emil kom och sa det kanske för att vara snäll men det var väldigt fint och jag känner likadant med min styvfar. Vilken tur att mamma och pappa skiljde sig så att jag fick bli en del av hans liv också. Han är förebild för mig och jag förstår inte hur han har stått ut men han har alltid stöttat mig och Danne, han har hängt med på föräldramöten, fotbollsmatcher, tragglat läxor, kört oss till träningar, suttit i våra föreningars styrelse osv. Vi har varit odrägliga tonåringar. Min roll som plastmamma är väldigt annorlunda men jag tänker ofta hur Anders hade gjort. I vår familj finns en närvarande mamma och pappa till bonusbarnen vilket inte vi hade under många år. Dessutom finns det mindre barn som suger musten ur oss ibland. Det finns många infallsvinklar och synpunkter på vad som är rätt och fel men det finns ingen handbok som passar för just vår familj. Nu har jag råkat få bonusbarn som är snällare än snällast och vi har inte några större frågeställningar i vår familj. Det finns alltid saker jag kunde gjort annorlunda och bättre men jag tror även på att man inte ska vara för hård mot sig själv. Jag är i alla fall oerhört stolt och tacksam över min familj.

Om jag nu ändå ska bubbla av mig så ett tips till mina barn (och eventuellt andra som läser bloggen). Om ni ska skriva ett testamente så gör det och prata med era barn innan ni dör om varför ni gör si eller så. Lämna aldrig kvar era anhöriga med en massa frågor. För mig är det helt otänkbart att jag skulle testamentera mer till ett barn eller barnbarn än något annat men nu har det hänt och jag lider verkligen med den drabbade. Det här testamentet kommer splittra hans familj och jag undrar om det var det som var avsikten? I min värld så är det ren skär ondska och han blir ihågkommen av alla som den hemska människa han var.